Förlåt mig.
Jag känner mig inte bekväm med att skriva det här. Men jag måste låta världen få veta vad som hände. Det här är min bekännelse.
Än vet jag inte vad konsekvenserna av mitt handlade kommer att bli. Kanske blir det inte så farligt. Kanske dör jag i min ensamhet, och kanske visar det sig att ingen behövde höra den här historien.
Jag hoppas att det blir så. Att den här bloggen försvinner tillsammans med mig.
Men den växer. Jag kan känna hur den växer.
Jag önskar att jag kunde ta allting tillbaka.
Skäms! Läsare, skäms.
Det här är inte en blogg. Det här är en bekännelse.
Jag börjar med den lilla bekännelsen först; Jag har alltid föraktat bloggare.
Jag har alltid sett ner på de som vräker ut sina privatliv för hela världen att se. Bloggare. Skamlöst blottar de sina känslor och låter främlingar betrakta och bedöma.
För mig vore det som att prostituera sig. Låta en främling komma så nära inpå.
Och det. Och det är det som jag gör nu.
Jag vet inte vad jag skall tro om det. Jag är inte en bloggare. Men ni som läser det här, ni är inte bättre än de torskar som simmar ned för gatorna i sina rostiga bilar. Jag prostituerar mig, och ni skäms inte det minsta för att utnyttja det.
Usch! Skäms kära läsare.
Jag hoppas att du känner dig lika smutsig som jag gör.
